Krönika

Krönika om Facebook

Jag loggar in på Facebook för femte gången idag. Okej bara i fem minuter, sen ska jag göra läxorna. Nyhetsflödet är proppat med skrytsamma statusar och skvaller. Anna har bytt profilbild och under står det ett citat: Få aldrig en tjej att falla om du inte är beredd att ta emot henne”. Hon är sminkad och står med en splitterny vit iPhone 5 framför spegeln och putar med läpparna. Bilden har redan fått över femtio likes på två timmar, ofattbart. Ludvig kommenterar “snygging”. Flörtar han eller? Ska man ens bry sig? Carl har färgat håret, några random fest-bilder på någon som jag nästan aldrig har träffat. Vi är bara vänner på FB. Man kan inte veta om allt är sant men en sak är säker. Du är inte anonym.      

  2012 fick Facebook 4,5 miljoner svenska användare och det är bara en av alla de sociala medier som så många dras till. Man känner sig “fast” i Facebook och det är nästan beroendeframkallande. Ungdomar skaffar Facebook för att de vill synas och inte känna sig utanför. De ljuger om sin ålder när de skapar kontot.

  Att Facebook påverkar och ingår i mångas liv är inte svårt att räkna ut. Ju mer tid man spenderar vid Facebook desto sämre mår man psykiskt för alla “tävlar” om att vara bäst. Semesterbilder från Thailand, min son vann stipendium, nya kläder, perfekt förhållande osv. det blir en värld som ingen någonsin kan leva upp till och innerst inne blir personer påverkade. Personer blir deprimerade.

  Facebook både hjälper och förstör. Man kan hålla kontakten med vänner på andra sidan jordklotet, chatta, skapa grupper och pågrund av Facebook så kan man lära känna vänner innan man redan har träffat dem. Hur de ser ut, vilka vänner den har, favoritmusik, filmer, intressen mm.

  Ibland vill man bara radera kontot, ta bort appen från mobilen och strunta i det, slippa läsa alla skryt-statusar om hur lyckliga personer är och slippa känna mig tvungen att svara på meddelanden i chatten. Man vinner ingenting på att sitta på Facebook, vad är det för nytta att veta att någon har färgat håret, är sur på någon, skrytstatusar. Man blir bara deprimerad av det och förlorar tid som man kunde lagt på annat viktigare.         
Sedan klagar vi på att vi inte kan sakerna på provet, är det så konstigt när vi har hela huvudet fullproppat med Facebook-crap?

  Även om jag vill slippa allt det där så dras jag ändå så starkt till det. Gillar en status, kommenterar, blir inbjuden i en grupp osv och inser “Jag skulle aldrig klara mig utan det här”. Mitt sociala liv styrs av Facebook och jag tror inte att jag är ensam. Jag har hört många som tycker likadant och om vi inte skulle ha facebook skulle det finnas mer tid till bättre saker som läxor.

  Varför så många dras till just Facebook tror jag är grupptrycket. Har alla andra konton så är det inget konstigt att skaffa Facebook även om man är för liten och ljuger om åldern. Man är med på grund av Rädslan för utanförskap. Man vill inte missa alla de “underbara” sakerna som händer eller riskera att inte vara populär nog. Ingen vill framstå som ensam eller konstig.

Jag kikar igenom statusarna igen. Kollar på de snygga semesterbilderna som redan har lyckats få över trettio likes. Jalal i fotbollslaget har frågat i P-98 gruppen om det kommer bli någon träning pga vädret? En gammal kompis har tydligen fyllt år, grattis skriver jag. Samuel åt spagetti köttfärsås till middag, en hästbild där någon har kommenterat; fin frukt. Petter äger! Helt klart en facerape. Ronja skrev en status; “Melodifestivals final om tio minuter :D!” 

Shit! Har jag har suttit här i över en timme igen?  Jag skulle ju göra läxor!