Eriks digitala portfolio: november 2011

Del 1

Jag vaknade långsamt av eldens sprakande ljud och värmen som spred sig i rummet. Mor hade redan mjölkat korna och mina bröder var redan ute och jobbade på åkern. Jag bodde med mina två brödrar, en syster, mor, far och mormor. Nu var det vår, så alla hade hela tiden jobb att göra för att få mat på bordet innan vintern kommer. Vi var en fattig familj och bor i Småland. Vi har en ganska liten åker men många kor, höns och tre hästar. Jag heter Alfred och är 15 år. Det är nu tid för mig att lämna det här stället och vandra iväg och kanske börja jobba som en dräng hos någon. Jag skulle gå i morgon, i gryningen. Min bror följer också med. Han är 13 år och han behöver komma ut och se den riktiga världen. Han heter Edmund.

-Ta med Harry, sa far. Harry är en av våra tre hästar.

Harry var väldigt stark och en bra häst, han kostade mycket när vi bytte oss till honom i byn för några år sen men det var det verkligen värt.

-Jag bakar bröd som du kan ta med på vägen, sa mor.

-Vi hjälper dig att sadla Harry, sa mina andra bröder i kör.

Jag kan beskriva mig själv som ganska stor och välbyggd. Jag har blont hår och blåa ögon. Mina kläder är smutsiga och jag har ett par gamla trätofflor på mig.

Nästa morgon: Jag vaknade av ett ryck, det var vår katt som stod och bara stirrade rakt in i mina ögon. Han kanske förstod att vi skulle försvinna snart. Nu skulle jag äta frukost och sedan ge mig av. Jag tog bara lite bröd och lite inlagd sill och jag hade packat knytet med alla saker jag skulle ha med mig. Nu var det dags. Mina syson och föräldrar stod i dörren för att säga farväl. Alla var lite små ledsna men de visste att vi måste. Vi kramade om mina syskon och sedan mor och far sen började vi vandra på stigen som förhoppningsvis ledde till något bra. Jag tag om repet som var fäst i Harrys sele och gick.

Det är Alfred som är på väg genom skogen för att söka arbete.

Vi vandrade en lång bit innan vi kom fram till ett litet rött hus där ett gammat par bodde. Det såg mysigt ut med de små lysande fönstren. Vi knackade på och de öppnade:

-Vad vill ni?, sa gumman.

-Vi vill bara vila här över natten. Går de bra? svarade vi.

-Vi har inte plats i huset så ni får sova i stallet och vi har inte mycket mat, pep den hesa gumman.

-Det går bra för oss, svarade Edmund och jag.

De var väldigt fattiga och de var väldigt skitigt och otroligt mycket vägglöss!

Nästa morgon:

-Edmund vakna!

-Ååå... vad är det jag sov så gott?

-Vi måste ge oss av nu, snabbt!

-Varför?

-Jag kom just på en sak. Vi har slut på mat och om vi skyndar oss så kan vi ta lite av de gamla paret som bor här.

-Alfred, vi är väl inga tjuvar heller.

-Hur ska vi annars klara oss?

-Okej då, vi gör det.

Vi smög oss in i stugan och tog en limpa bröd men just när jag tog tag i den saftiga nybakade brödet så slamrade de till och gubben vaknade. Han såg oss och förstod vad vi gjorde. Då sprang vi ut ur rummet, ut ur huset och igenom skogen. Gubben sprang efter men han hade precis vaknat så han gav upp och vi kom undan. När vi hade sprungit ifrån honom så stannade vi och pustade ut. Jag tyckte att något saknades men kunde inte komma på vad. Jag stod och funderade på vad det kunde vara och sen kom jag på de. Vi har glömt Harry! Han stod fastbunden vid husknuten. Hoppas bara att de inte hade märkt honom. Vi smög oss fram och tog honom snabbt.

-Pusst! De har inte märkt något.

Det är Alfred som är på väg genom skogen för att söka arbete.

Vi vandrade en lång stund. Kanske flera kilometer. Vi vandrade förbi stora fina åkrar och betesmarker med fina hästar och kor. Vi följde stigen och kom snart till en stor herrgård. Där träffade vi Kristoffer. Han ägde allting, med hans fru. Vi frågade om vi kunde få arbete.

Kristoffer svarade att det kunde behövas två drängar till men det blir dåligt betalt och det blir tungt arbete.

-Ni får bo i stallet!, ropade han efter oss.

-Visst, svarade vi.

-Packa upp era saker, sedan får ni börja att få in höet innan det börjar regna och ställ in eran häst i stallet.

-Visst, svarade vi.

När vi hade gjort de så skrev vi på kontraktet som visade att vi nu jobbade hos honom.

Del 2

Vi blev väckta tidigt för att börja jobba.

Det hade varit en dålig natt. Jag blev väckt många gånger av att lössen bet mig och det kändes som att det aldrig mer skulle bli ljust igen. Men det blev det till slut och det var vi som skulle jobba vidare på stenmuren. De är ett tungt arbete men det måste göras och vi gick själva med på att jobba här även om det är tungt arbete och inget betalt.

Vi slet och slet och staplade sten efter sten tills vi trodde att ryggen skulle gå av. Men efter ett tag kom Kristoffer ut och sade att vi skulle komma in och äta frukost. Det blev lite salt sill med rökt fläsk och bröd. Kristoffers fru som heter Kristina, bakar ett väldigt gott bröd. Det kallas för Kristina brödet och är väldigt känt här i trakten. Det är nästan som ett vanligt bröd bara att hon formar det som en kringla och hon har en speciell krydda som ingen vet vilken den är men passar väldigt bra i brödet!

-Nu har ni ätit upp så ni får börja arbeta igen, mumlade Kristoffer trött.

-Okej, svarade vi.

Vi jobbade nästan hela dagen och ungefär när solen höll på att gå ner igen så var vi klara med muren. Vi gav hö och vatten till djuren och sedan var det dags att gå och lägga sig igen. Jag vaknade av att jag hörde konstiga ljud. Det lät som om det var någon som var uppe och gick. Jag försökte somna om men det gick bara inte så jag gick upp för att kolla vem det kunde vara. Det kom från köket. Jag gick in i köket och såg jag Kristoffer sitta och dricka mjölk ur en trämugg. Jag frågade varför och han sa att han inte kunde sova. Då sa jag att jag inte heller kunde sova och han frågade mig om jag ville ha något. Jag kan ta ett glas varm mjölk, svarade jag, och vi satt där en lång stund och pratade och drack. Vi satt där nästan hela natten och pratade och jag började lära känna honom nu. Han är mycket snällare än vad man tror men om man gör något fel så blir han fortfarande arg men det är rättvist om han blir det.

Nästa morgon:

Vi var tvugna att gå upp tidigt för att sätta igång med arbetet igen. Den här gången bad Kristoffer oss att hugga ner träd förbi ån och en bit genom skogen där han har en åker. ”Det är väl bara att göra som han säger", tänkte vi. Vi gick en lång bit, över bron, över ån och genom skogsdungen innan vi kom fram. Det var en stor och fin åker men som han sa så var det träd i vägen, så om man skulle hugga ner dem skulle man få mycket större åkermark. Det var ett tungt arbete men vi hade tur som fick använda hans yxor. Man fick hugga ner ett träd och sedan hugga det i små bitar. Det var mest granar som växte där. Vi tre hade just huggit ner vårt andra träd då Kristoffer bad mig att gå med allt timmer tillbaka till huset. Jag skulle inte bära allting själv så klart, Edmund skulle hjälpa till och Kristoffers häst skulle dra allting och vi skulle bara styra. Det gick bra i början. Det var enkelt och hästen var lätt att styra och snäll men när vi kom närmare bron över ån så började jag bli lite osäker. Vi gick upp på bron men när vi var ungefär halvvägs så hände något med hästen. Han kanske trampade på något eller så såg han något men han stegrade och gneggade och timmeret började luta.

-Akta! skrek jag till Edmund.

Jag trodde att vi skulle dö men på något sätt så kom jag undan. Men stockarna klarade inte sig. De ramlade är ån och där är det väldigt strömt. Det flöt iväg med hög hastighet och sen såg vi aldrig dem mer.

-Vad ska vi göra nu? frågade Edmund sorgset.

-Vi måste gå tillbaka och berätta för Kristoffer, svarade jag modigt.

Vi tog hästens tyglar och gick över bron och kom fram till åkern. Där stod han och högg på ett träd.

-Är ni redan tillbaka? frågade Kristoffer.

-Nej, vi tappade allt timmer ner i ån, pep jag ledset.

-Är ni inte riktigt kloka! skrek Kristoffer.

Det blev tyst en lång stund innan Kristoffer sa så här:

-Gå, gå här ifrån och kom aldrig tillbaka jag vill aldrig ser ert ansikte igen.

-Förlåt, snyftade jag.

Han gav oss varsin lusing rakt på kinden. Det sved men det är väl rättvist.

-Ni kommer aldrig att få ett riktigt arbete för ni duger inte!

Han gav mig en sista spark i magen innan vi gick. Den gjorde ont. Vi tog våra saker innan vi rev kontraktet och gick. Vi tog med Harry.

-Var ska vi nu då? sa Edmund.

-Jag vet, vi sticker till en stad. Där kan vi tjäna mycket pengar, sa jag.

-Men vi har aldrig varit där och vi vet inte hur det är, sa Edmund.

-Jag har hört att det finns bra sängar, arbete överallt med mycket betalt och mat i överflöd. Men det är bara vad jag har hört, sa jag.

Del 3

Vi följde en liten stig som senare ledde till en lite större grus väg. Då hörde vi någonting knakande som kom närmare sedan såg vi det. Det var en vagn som var driven av en häst.

Den stannade upp och vi frågade var den skulle. Han svarade att han skulle in till staden med höet som han hade lastat där bak.

-Kan vi åka med? frågade jag.

-Visst! hoppa upp bara, svarade han.

Det skumpade väldigt mycket där vi satt. Förvånansvärt mycket men tillslut kom vi fram. Det hade varit en lång resa och smärtan i magen sparken värker fortfarande men det försvinner lite när man ser de mysiga trä husen barnen som leker och alla affärer med allt gott man kan tänka sig. Söta och sura karameller, kola snören, bröd ja allt man kunde tänka sig.

Det är staden som de åker igenom och ser.

Vagnen stannade med ett ryck och vi hade stannat vid ett stort hus en liten bit utanför stadens city. Det vi såg var hans gård och han ägde textil fabriken, den var stor, ny och målad i en blod-röd nyans.

-Vad heter ni? frågade han.

-Jag heter Alfred och det här är Edmund, sa jag artigt.

-Vad heter du då? sa Edmund.

-Göran och det här är min gård ni kan sova på höskulden och ni vill i natt, sa han.

-Tack så mycket, svarade vi.

Göran var en kraftig och ganska kort person men han verkade snäll. Det hade börjat skymma så vi gick och lade oss och försökte sova i halmen men det gick inte, för det värkte så mycket från sparken i magen. Efter ett tag så trodde jag att det hade gått över men då kände jag att det kom igen, fast värre än förra gången. Det gjorde så ont att jag var tvungen att gå upp och spy bakom huset. Det kom både blod, brödet och potatis som jag hade ätit innan men jag tog mig samman och lade mig, försökte vila men jag fick den känslan att det skulle kom igen, och det gjorde det. Jag trodde att mina tarmar hade gått sönder eller skadats men det är bara att hoppas att allt är okej. Det var den längsta natten i mitt liv och det kändes som att den aldrig skulle ta slut.

Nästa morgon:

Verken har börjat släppa lite men det gör fortfarande ont och det kommer det nog göra länge till. Trött efter att inte ha sovit hela natten gick ut för att göra mina dagliga behov bakom en buske, då jag mötte en ganska så jämnårig kille. Han sa att han heter Asbjörn och var 17 år och han jobbade i staden. Asbjörn frågade mig var jag jobbade och då berättade jag allting, om min bror, att jag var arbetslös, om mina föräldrar och resan innan hit. Han berättade om hans familj, hur han kom hit, lite om staden och han sa att han jobbade som en lärling hos en slaktare. Vi lärde känna varandra och sedan frågade han om jag också ville börja jobba. Ja! det vill jag, svarade jag. Men det är ganska svårt att få arbete hos honom för det står många på kö.

-Vi för väl försöka, sa jag.

Del 4

På stigen gick vi, trötta efter natten in mot staden, Edmund följde också med så klart.
Stigen ledde till en lite större väg och sedan till stadens city där vi hade kommit igår med vagnen. Vi gick förbi husen igen och kom senare till slakthuset där Asbjörn jobbade.
Slaktaren var där och jag frågade om jag kunde få arbete.

-Det här är inget vandrar hem, sa han.

-Men får jag försöka, jag kanske är ganska duktig, sa jag.

-Jag kan ta in en lärling till men det är många som står i kö, sa han.

-Tack, sa jag.

Slaktaren var en stor och kraftig person med ett vitt förkläde på sig men det var inte vitt längre, det var rött av blod. Asbjörn smet in bakom ett skynke för att börja jobba lite innan slaktarn kom och hjälpte honom. Sedan knuffade han mig till ett bord där ett stort stycke rått kolår låg.

-Rensa allt bort allt kött från benet under tre minuter och jobbet är ditt.

-Okej, sa jag.

Han hade en stor ganska gammal klocka på väggen och när sekund visaren stod rakt upp så började jag rensa. Det var då jag började men köttet var väldigt segt och blodigt men jag kämpade på. Kniven var en stor och vass och efter två och en halv minut så hade jag skurit av allt kött och det var bar benet kvar.

-Bra jobbat! det var det bästa någonsin, vrålade han.

-Tack, sa jag.
-Din tur då din lille pojke, sa slaktaren till Edmund.
-Okej, svarade han.
När klockan stod rakt upp så började han. Efter två och en halv minut började det bli ont om tid och när det hade gått tre minuter så sa slaktaren att tiden var ute. Han hade misslyckats och han gick tillbaka till gården väldigt besviken. Sedan gick jag in till Asbjörn och berättade vad som hade hänt och började jobba som en lycklig slaktare.

Jag trivdes där i slakthuset. Det var ett ganska skitigt och blodigt jobb men jag gillade och jag fick betalt i slutet av månaden.
Sedan gick jag tillbaka till gården där jag hade sovit i natt men på vägen, när vi gick genom stadens city så såg vi en stor folksamling på torget. Folk stod och ropade ut saker som att man skulle gå till kyrkan och sluta gå till horhus och supa och då skulle allting bli bättre och det var den rätta vägen i livet. På andra sidan av torgen stod det en man som ville att man skulle strunta i allting och att det redan var förlorat. Folk stod runt dem och skrek och kastade grönsaker och stökade runt. Tur att ingen sur gubbe eller någon annan typ upptäckte oss när vi ljudlöst men fullt medvetna av vad som kunde hända smög förbi.

Ungefär så såg mig min dag ut i många dagar och månader framöver fast det var inte torgmöte varenda dag.
Jag gick till slaktaren på morgonen, jobbade tills klockan stod på klockan sex, gick sedan hem igen. En gång i månaden fick jag betalt.
Några månader senare prövade Edmund igen också att få bli slaktare men han kom inte in andra gången heller, tredje gången klarade han det det så han också arbete hos slaktaren. Hans tid var nästan bättre än min.

Vår vän Asbjörn jobbade också där hela tiden.
Efter ett år så fick vi inte längre bo kvar hos bonden. Det blev tog för mycket plats så vi flyttade in till staden i en lägenhet. Vi hade jobbat i ett år nu så vi hade precis råd att betala den men det var svårt att få tag i mat efter det.

-Vi ska klara det Edmund, vi ska jobba ihop pengar och sedan flyttad till Amerika och ta med familjen, sa jag.

5 år senare:

Nu har vi samlat ihop pengar så vi kan klara oss till Amerika och om vi räknar med familjens pengar så kan de också följa med. I morgon sticker vi till hamnen och sedan sticker vi till Amerika med familjen.

Nästa morgon gick vi upp, år frukost och började packa allting vi skulle ha med oss på båten. Vi hade redan köpt biljetterna till båten, både för oss tre och familjen. Fast vi hade köpt en biljett till och den var för min fru Sigurd. Jag träffade henne i staden för ungefär tre och ett halvt år sedan. Asbjörn ska inte följa med. Vi erbjöd en biljett men han tackade nej, han sa att han hade det bra här och ville bilda en familj.

Vi kom till hamnen. Den var ganska stor men väldigt ny och fin.

Båten som Alfred och familjen ska ta sig till Amerika med.

-Det är den som ska ta oss till Amerika! ropade Edmund.

-Det tror jag nog det är, sa jag.

Vi gick en liten bit till och där stod dem. Min familj! Jag sprang fram och kramade om alla och sade hur mycket jag har saknat alla och som mina syskon har växt! En planka med rep fälldes ner och folk började gå på men där stod en stor man och kollade biljetterna. Kom sa jag och så gick vi på den stora båten som skulle ta oss ända till Amerika, drömmarnas land och starta ett nytt liv med min familj.